Om mig

En blogg för oss som inte överlever utan böcker och som hellre skulle ta med en boklåda än tändstickor till en öde ö. Jag har jobbat länge som lärare men sadlat om till bibliotekarie och inte ångrat mig en sekund!

lördag 23 mars 2024

 Äntligen är det lördag igen. 

Jag var så trött igår att jag nästan sluddrade, redan när jag kom till jobbet och inte blev det bättre under dagen. Det var som att hela veckans vedermödor ramlade över mig. 

Påsklovet som hägrar nästa vecka kommer att bli ljuvligt. Att få sitta i en snöhög, förhoppningsvis med snö som droppar från träden, vårfåglar som kvirrar och fladdrar och sol. Även om det blir svinkallt eller jämngrått och snöoväder så kommer påskkänslan att få det att kännas vilsamt. Påsken vinner över julen, så är det bara.

På påskafton, om exakt en vecka, firar vi 15-årskalas. Tänk att man är förälder till en femtonåring. Lite svindlar det allt när man tänker på det. 

Idag ska jag ut i trädgården och gräva ner en bokashihink, om det inte är för hårt i backen, grädda våfflor eftersom det är våffeldagen  på  måndag och vila upp mig. T och P ska eventuellt roa sig med att gå på öl och whiskeymässa i eftermiddag. T fick det i present förra året av min syster och svåger och de hade så trevligt att de tänker gå även i år. Tyvärr är svågern inte hemma så han kan inte följa med.

Jag vill inte möta världe... | Sara Wikman | 60 SEK 

Ungdomsboken "Jag vill inte möta världen i tårar" av Sara Wikman handlar om 14-åriga Sanna som bor i Kramfors. Det är 90-tal och livet handlar väldigt mycket om killar, att passa in och inte framstå som fjortis. Bästa kompisen Marie är den som styr och är väl inte alltid den bästa vännen. Sanna är kär i den äldre Johnny som är den snällaste och snyggaste killen, men som också håller på med droger och är lite opålitlig. 

Sanna och hennes syskon älskar sin farbror Ted men han håller också på med droger och är familjens stora bekymmer.

Så dyker Rebecka upp. Sanna kan inte motstå henne och de blir bästa vänner. Men mer och mer känns det som att det är mer än vänskap. Kan man vara kär i en tjej? Kan man vara kär i både en kille och en tjej samtidigt? Och vad skulle Rebecka säga om hon visste hur Sanna känner det?

Även om jag själv levde ett helt annat tonårsliv på 90-talet så finns det förstås en viss igenkänning. Den där osäkerheten och oron för att inte platsa... En annan sak som jag hoppas har förändrats sedan dess är det där att killar hade så många rättigheter och att så fort en tjej gjorde "fel" så blev hon anklagad. Så många gånger tjejer blev dömda, av både killar och tjejer, när de gjorde saker i närheten av sådant som killar gjorde hela tiden. Exempel på det jag menar är tjejer som hade sex, drack, eller bara tog plats.

 Munkavle - Sofie Sarenbrant - inbunden (9789189298781) | Adlibris Bokhandel 

"Munkavle" av Sofie Sarenbrandt är en upprörande och sorglig historia om just det här med skuld och skam. Som åttaåring började en tid av sexuella övergrepp av en äldre man i hennes närhet. Övergreppen fortsatte tills hon var tretton och det förstörde i stort sett hennes liv. Hon vågade aldrig berätta för någon och föräldrarna kunde aldrig förstå varför hon var deprimerad, hade ätstörningar och mådde dåligt under hela sin barndom och tonårstid. 

När hon som vuxen äntligen vågade be om hjälp, i desperation efter att ha planerat att ta självmord, så fick hon inte den hjälp hon behövde från vården och myndigheter. Tack och lov så trodde familjen på henne och försökte stötta henne även om de på många sätt var handfallna och inte visste hur de skulle hjälpa henne.

Efter att Sofie berättat sin historia i radioprogrammet "Sommar" så fick hon mängder av svar och brev från människor som tackade henne för att hon hjälp dem att sätta ord på sina egna erfarenheter.

Jag blir alltid så upprörd när jag läser eller hör om sådana här historier då det fortfarande inte är självklart att offret får den hjälp och bekräftelse hen behöver.

Hur fan ska vi ha det?

Sista boken idag skulle behöva ett helt eget blogginlägg egentligen. Det kan vara den viktigaste boken jag har läst på väldigt länge. Det jobbiga med den är att en hel del åsikter som författaren Björn Ferry har krockar så hårdhänt med mina egna. Det bästa är att en hel del åsikter krockar hårdhänt med mina egna. "Hur fan ska vi ha det" är den före detta skidskytten Björn Ferrys dagbog ubder 2022 och 2023.

Varför krockar hans tankar och åsikter med mina? Han och frun, armbryterskan Heidi, bor i Storuman med sina barn, lever nära naturen och intresserar sig mycket för hållbarhet och miljö. De flyger inte, försöker undvika kött som inte är miljövänligt och engagerar sig i hållbart skogsbruk. Samtidigt så ifrågasätter Björn Ferry miljörörelsen, han lyssnar ordagrant på vad politikerna säger och röstar därmed på en SD-politiker i kommunvalet. Han tycker Patrik Sjöberg gör ett bra jobb när han söker upp en pedofil med sitt Dumpenprojekt  och han köper inte helt tanken på det här med naturskogar och att låta skogen sköta sig själv.

Jag himlade med ögonen mer än en gång när jag fick ingående beskrivningar av middagar, Heidis och Björns sexliv och annat väldigt vardagsrelaterat som kändes som för mycket information. Samtidigt så är det ju det som är intressant med dagböcker, att få tjuvkika in i en annan människas huvud.

Björn Ferry verkar också vara en oerhört intensiv person. Han tvekar inte att ta kontakt med människor som kan ge honom svar på olika frågor. Jag kan tänka mig att det finns de som hukar och smyger åt ett annat håll när han kommer ångande och vill diskutera. Fast, det kanske säger mer om mig än honom.

Så varför är den här boken så viktig?

Den fyller ett hål i litteraturen och debatten, ett inlägg som jag saknat och inte funnit någon annanstans. I vår svartvita och polariserade värld så behöver vi möta åsikter som inte passar in i vår egen världsbild. Vi behöver få nya vinklar och kunna möta dem som tycker annorlunda än vi. Björn Ferry har en mycket viktig poäng i sitt resonemang när han skriver att vi måste hitta sätt att leva där det är värt att göra en omställning. Världen kommer aldrig att förändras så totalt att alla kommer att göra "rätt" . Vi måste ha förståelse för att även de som tycker annorlunda kan ha poänger och det gäller båda sidor. 

Jag kommer att tänka länge på den här boken och hoppas på att hitta fler, liknade böcker. När jag läste så insåg jag att det här är exakt det jag behöver. Jag jobbar också stenhårt på att få min far och andra i min närhet att läsa för jag vill diskutera det här!



 


torsdag 21 mars 2024

Igår hade jag en väldigt rolig, om än något intensiv, dag. Först på morgonen kom ett gäng 3-4 åringar, 29 stycken för att vara exakt. De har temat närområdet på förskolan just nu och ville därför besöka biblioteket. Jag berättade lite, visade några böcker och sedan fick de botanisera bland hyllorna. Ett enormt entusiastiskt och glatt gäng, lite svårt att sitta still ens en minut. När de satt på golvet framför mig på små sittdynor så tänkte jag osökt på poppande popcorn. 

På kvällen var det dags för bokcirkel. 

Vi pratade om Björn Wimans bok "I en sal på lasarettet" som handlar om hans mamma som fick tbc som liten och bodde en längre tid på sanatorium. Boken är katalogiserad som biografi men vi var rörande överens om att det var mer en faktabok. 

När jag läste den så fick jag många insikter om varför samhället ser ut som det gör, hur vi påverkas idag av den politiska agendan förr med mera tack vare Björn Wimans ambitiösa redogörelse för epidemier och deras ursprung. Några i bokcirkeln tyckte att det var för rörigt och för mycket information men jag tyckte att det var bra. Ibland behövs mycket information för att helhetsbilden ska bli klar.

Kvällens höjdpunkt var nog ändå en av deltagarna, helt ny för oss, som berättade att han var årsbarn med Björn Wimans mamma och att han också legat på sanatorium i sju månader som femåring. Han kunde berätta mycket och kommenterade och bekräftade en hel del av innehållet.


Som en liten motvikt till det allvarliga ämnet tbc så har jag också klämt Jenny Colgans senaste. Hon har satt igång med en ny serie. "Under en rosa himmel" heter boken och handlar om Morag som är pilot, en i raden av flera generationer. Hon blir hemkallad från sitt jobb av sin farfar som är sjuk. Hon behöver hjälpa till att flyga det lilla familjeplanet som kör runt till olika öar, fraktar folk och annat. Morag går motvilligt med på det, motvilligt eftersom hon ska på jobbintervju och dessutom helst vill hänga med nya pojkvännen.

Hemma händer det förstås saker som gör att allt ställs på ända och livet tar en ny vändning. Bra som alltid med Jenny Colgans böcker och kul med en huvudperson som inte bakar eller säljer böcker som i hennes andra serier.







lördag 16 mars 2024

Ljudböcker jag tror att jag missat att redovisa och lite annat pjonk...

 "Kameleonten" av Jonas Moström


"Den omänsklige" av Jonas Moström                                                                                  



Veckan har gått snabbt och utan att man fattar det så är det lördag igen. Regnet smattrar mot taket och jag är glad att det är regn och inte den snö som nyheterna utlovade igår.

Vi åkte bokbuss igår och jag träffade en fantastisk liten pojke som blev fullständigt överlycklig när han hittade vårt förråd med Babblarna-böcker. Han kunde inte ha varit mer än två år, kunde inte prata rent men kunde verkligen prata och det visade sig att han kunde alla Babblarna-böcker utantill. Så under en halvtimme, eftersom han var det enda barnet just då, så "läste" han böckerna för mig, med stor inlevelse. Och jag kände mig på extremt bra humör efteråt. Inget är härligare än de där mötena med barn som älskar böcker



Så min läsning...
Jag har ju en speciell kärlek till Isabel Allendes böcker, något som väcktes för mycket länge sedan när jag läste "Andarnas hus". Med åren har jag läst det mesta hon skrivit och under ett antal år så köpte jag böckerna för att jag verkligen ville äga dem. Nu har det gått över eftersom jag inte riktigt vet var i bokhyllan jag ska klämma in dem och jag har dessutom insett att jag förmodligen inte kommer att läsa om dem. Isabel Allende är en mycket produktiv författare och vissa böcker är fantastiska, som till exempel "Andarnas hus" och "Den japanske älskaren", andra är bra men inte på något sätt uppseendeväckande. "Violeta" är bra men inte fantastisk. Violeta är hundra år, ska snart dö och skriver brev till sitt barnbarn där hon berättar om sitt liv och därigenom den värld hon levt i. Som vanligt beskriver Isabel Allende politiska skeenden och hårda levnadsvillkor. Berättelsen innehåller diktaturer, droger, lite övernaturligt och spännande och starka karaktärer. Allende är aldrig nostalgisk utan hon beskriver livet som det är, med toppar och dalar. 

"Mrs Shepherds mysterium" av Julia Chapman är en mysdeckare i ordets rätta bemärkelse.
Det är den andra delen i serien "Döden i Yorkshire" och den innehåller alla klassiska detaljer som får en att läsa med en varm känsla inombords. Det är lockande miljöbeskrivningar, lite kärlek, starka vänskaper, roliga och charmiga djur samt mystiska dödsfall där man vet att detektiven kommer att räkna ut vem som är mördaren på slutet. 

Precis som i första boken så är det ett antal personer som är i farozoonen och riskerar att mista livet. I den första delen så var det olika personer som deltagit i byns datingevent, denna gång är det de något skruttiga personerna på ortens äldreboende. För mig som åker runt till ett antal äldreboenden med bokbussen så förvånas jag över hur pigga de ändå är. Jag hoppas att det finns sådana boenden i verkligheten...

måndag 11 mars 2024

Så många gånger som jag studerat Uppsala biblioteks evenemangskalender och tänkt att det vore så kul att gå på alla intressanta föredrag, författarbesök och annat. Men så kommer datumet när det är dags och om man inte missar att det händer så orkar man eller kan inte av olika skäl. 

Men så plötsligt blev det av!

I onsdags gick jag och lyssnade på den eritrianskfödde författaren Sami Said. Trots att han vuxit upp i Göteborg så är det intressant att han kommer från Eritrea då hans senaste bok, som han berättade en hel del om, handlar om öknen.

Jag har aldrig läst någon av hans böcker, fyra till antalet, men jag har läst och hört OM honom och är nyfiken på hans författarskap. Hans nyaste bok heter "Satansviskningar"  och handlar om Nadine som skickas iväg till en obestämd öken för att gå på en internatskola eftersom hon är så besvärlig.

Sami Said berättade att boken handlar om tvångstankar, så kallade satansviskningar. Uttrycket finns tydligen i olika kulturer och det anses att den som lider av olika tvångstankar egentligen hör satans röst. 

Jag kommer helt klart att läsa hans böcker.

 


Men det är inte bara det jag har pysslat med sedan sist. När jag fyllde år fick jag en keramikkurs av familjen och i helgen var det dags. Två dagar fylld av lera.
Det var väldigt roligt och tillfredsställande att få sitta en hel helg, knåda, filosofera, småprata med okända människor om smått och gott och dessutom testa att dreja!
Jag kommer inte riktigt ihåg om jag någonsin drejat förut men om jag gjort det så var det i tidernas begynnelse, typ.
Det var verkligen inte enkelt, men ändå inte så svårt som jag trott. Envishet och viljestyrka och dessutom armstyrka var vad som krävdes. Dessutom hjälper det helt klart om man stryper all prestationsångest och idéer om att det måste bli något bra. Här gällde det att njuta av processen helt enkelt.
Om två veckor ska vi ses igen för att lasera (eller glasera?) våra verk. Det ska också bli spännande.



onsdag 6 mars 2024

Snart är det kvinnodagen

 På fredag, den 8 mars, är det Kvinnodagen. På Enköpings biblioteks Facebooksida uppmärksammar vi det med olika boktips under hela den här veckan. Kolla in det om ni har lust.

Jag har två böcker på gång just nu som passar väl in på temat också.

Den första är skriven av Prinsessan Christina (Fru Magnuson), ni vet kungens yngsta syster. Jag tycker nog att hon verkar vara den klokaste och sundaste personen bland kungligheterna förutom kanske Viktoria då, hon framstår också som en normal och sund människa . 

I alla fall... Prinsessan Christina har skrivit en bok, tillsammans med Carl Otto Werkelid, som handlar om anmodern Joséphine. Boken heter "Joséphine Avlägsen i tid - men nära mig".

Precis som i deras tidigare bok "Hon kallades Daisy" så blir det ett väldigt personligt porträtt, fullt med bilder, minnen och tankar. Det finns många biografier och säkert sådana som på olika sätt ger mer faktisk information. Men för att kunna skriva just de här böckerna så krävs det nästan en familjemedlem.

Jag gillar historia överlag och det här är inget undantag. 


Min andra bok handlar också om en stark kvinna men av en helt annan sort. Den är inte helt färdigläst eftersom det tar sin tid. Jag måste fundera, gå tillbaka, koppla ihop...
Boken är "Levtrådar" av Sara Lidman, sammanställd av Harald Larsen. Den består av en text för varje dag under ett helt år av Sara. Åren och ämnena blandas hej vilt, vilket är en av orsakerna till att jag måste använda hjärnan och det tar lite tid. 
För mig som lider av en fruktansvärd stress och deppighet över världens tillstånd så är det en sådan lisa att följa med Sara Lidman i hennes engagemang över orättvisor och faror. Redan på 60-talet varnar hon för skogsskövling, kärnvapen och andra miljöfaror. Hon bekämpar krig på sitt eget handfasta sätt, bor i Afrika under en period, skriver och talar. 
Ja, det är en bok att bli inspirerad och imponerad av. Kunde hon kämpa så kan vi!
Så, så läsvärd!
 






måndag 4 mars 2024

Hoppsan nu är det vår!

 








Tänk att den där extralilla skottdagen fick februari att bli så oändligt lång! Trodde aldrig vi skulle komma till mars.
Nåja, vi har haft ett bra och festligt sportlov, födelsedagsfirande i flera dagar, ljuvlig vårvinterdag på lördagen och allmänt mysigt.
Jag har läst många böcker och stickat sockor. 
Det verkar smått omöjligt för mig att komma ur jul- och vinterträsket i bokvärlden i år, men jag har i alla fall inga fler julböcker på lut just nu...

Häromkvällen när jag stod och väntade på bussen så började jag studera den gigantiska flocken med kajor som skränade omkring på kvällshimlen. Först såg jag bara ett stort moln av fåglar och jag tänkte för mig själv att det påminde mycket om ett sillstim. Men, så såg jag plötsligt en kaja som obstinat och kaxigt envisades med att flyga mot strömmen, krocka med de andra på pin tjiv och muckade sig i största allmänhet. Typiskt, ska det finnas kajor med umgängesproblem också suckade jag. Jag vet ju att skator och kråkor kan bete sig synnerligt omoget, lite som stökiga högstadieelever. Efter att ha studerat fågelflocken ytterligare en stund insåg jag att de inte alls flög som en enda stor flock (eller...jo det gjorde de på ett vis men) utan två och två. När de satte sig i ett träd så satte sig de olika paren tillsammans och bytte en fågel gren så följde den andre efter. 
Bussen kom och jag var tvungen att motvilligt avsluta min studie. Men det var väldigt intressant och nu behöver jag lära mig mer om kajor! Och min teori om den bråkiga kajan är att den helt enkelt försökte hitta en partner. Alla som varit på krogen sent en lördagskväll vet att det alltid finns någon överförfriskad som desperat vill hitta en partner att gå hem med men inte har förstått hur man gör för att locka till sig någon utan i stället lyckas reta upp alla i sin närhet.

Böckerna jag läst kommer här... Precis som förra gången så kommer jag inte att skriva så mycket om varje bok.
"Julmys på Wishing Wood" av Holly Martin är tredje delen i feelgood-serien om bröderna som byggt en stugby med trädkojor. Jag var inte lika entusiastisk efter den här som efter de två första även om jag gillade denna också. Serien får mig att drömma om att bo i ett trädhus. Har för mig att jag för åratal sedan såg något reseprogram där de visade att det faktiskt finns på riktigt.

"Snöfall över Paris" är del två i serien om Sophia som ärver en restaurant i Paris av sin mormor och flyttar dit. Karolina Schutzer (läs tyskt u) heter författaren. Har inte riktigt fastnat för den här serien om jag ska vara helt ärlig.

"I en sal på lasarettet" av Björn Wiman ska vi ha som bokcirkelbok om ett par veckor på jobbet. Det finns väldigt mycket att säga om boken och det kan vara så att  den egentligen förtjänar ett eget blogginlägg. Vi får se om jag tar mig i kragen och gör ett sådant. För mig blev den en viktig pusselbit av min bild av Sveriges historia och den har fått mig att tänka mycket på allt det som påverkat samhället och det svenska folket. Wiman lyckas knyta ihop det så att jag plötsligt förstår flera olika företeelser; rasbiologin på 30-talet, behandlingen av barn och unga genom historien, Coronapandemin och mycket mer. Som sagt, kanske skriver jag mer om det här lite senare.









Som av en händelse har jag läst en ungdomsbok som nuddar vid samma tema fast utifrån en helt annan vinkel.
Moa Backe Åstofts debutbok "Himlabrand" handlar om Ànte en sextonårig same som bor i en liten by. Han älskar sitt liv, miljön, kulturen och renarna och kan inte tänka sig något annat. Men, han är otroligt kär i sin kompis Erik. Han vet ingen annan same som är homosexuell och folk runt omkring honom uttrycker bara fördomar och hatiska kommentarer om "bögar" om ämnet överhuvudtaget skulle komma upp. Ànte känner att han måste göra ett omöjligt val; försöka dölja sina känslor eller ge upp hela sin värld. Erik har en flickvän, Julia, men ger samtidigt dubbla budskap som får Ànte att bli totalt förvirrad. 
Boken tar upp det här med rasbiologi också, som ett litet sidospår men man förstår ändå att det här med att tillhöra en minoritet kan göra människor sköra och osäkra och att de därmed, som det så ofta blir, håller extra hårt på det som känns viktigt och sant.
Så Ànte frågar sig om det överhudtaget finns homosexuella samer, förutom honom själv?



Månadens dikt mars 2024




 Gryning

Dagen som räfflas

av vinden en morgon

ugglornas fjädrar

på ett ljusare sätt

sinnet som skiftar

förminskas

något försvann


Ur

-Ljus-

av 

Inger Christensen

2013